HOME SWEET HOME

Flygresan över Atlanten gick riktigt bra denna gång. Både Corinne och jag sov en hel del. Vi landade på Arlanda klockan 7:20. Ringde Jon och frågade om han hade lust att träffa sina gamla föräldrar. Det ville han nog, men eftersom han bara kunde slita sig en timme från studierna, bestämde vi oss för att det får bli en annan gång. Vi sökte i stället efter ett par sköna stolar på flygfältet och beredde oss på en lång (ca 10 timmars) väntan på att planet till Finland skulle avgå.

Appråpå kändispoäng så bongade jag faktiskt en 2+-poängare på Newark International i går kväll. Vid securitychecken stod jag nämligen bakom Idol-Darin! Förstår inte varför han flyger Economy, men antar att skivförsäljningen inte går så bra. I normala fall skulle Darin-bongen renderat mig två poäng, men eftersom jag också fick känna hans fotsvett, så förstärks tvåan med ett plus.

En glad överraskning väntade oss på hemmaplan. Mommo hade varit och städat vår lägenhet. Det kändes riktigt bra att återvända till vardagslunken på Marstrandsvägen 9 C 6.

Nu avslutar jag min blogg, men lovar att återkomma då det blir dags för ett nytt maratonäventyr.

Yours Ingo

GOODBYE NY!

Central Park
En oas i NY som jag gillar skarpt!

Tog farväl av Central Park i morse med en 16 km:s runda i parken. Det kändes lite vemodigt, men samtidigt så vet jag ju att jag skall återvända hit minst en gång till innan jag lägger näsan i vädret. Efteråt gick Corinne och jag till vårt favoritpleis Corner Cafe för att äta en stadig frukost. Det blev amerikanska bagels med philadelfiaost, juice, jogurt och riktigt gott (men mycket) kaffe. 

Det blir en lång resa hem. Först en åtta timmars flight från Newark till Arlanda. Där får vi sedan vänta hela dagen på flyget till Krombi. Eventuellt gör vi en blixtvisit och hälsar på Jon (vår son) i  Stockholm. Sedan borde vi landa i Krombi på tisdagskvällen klockan 18:35. Hoppas att Burkkis taxi sedan tar oss till Marstrandsvägen. På onsdagen borde jag vara tillbaka på rektorsexpeditionen i Bosund skola. Det är vad jag hoppas och tror, men den här resan har åtminstone lärt mig att inte ta något för givet.

PS
Många har följt vår resa till NY både här i bloggen och på FB. Corinne och jag vill tacka er alla för alla uppmuntrande kommentarer. Ett speciellt tack vill vi rikta till Kirsi i Stockholm. Du är en fantastisk vän! Trudelutt!

NEW YORK AID MARATHON

Vaknade tidigt på dagen som skulle bli min stora dag, The Marathon Sunday. Klockan visade 03:30, men eftersom jänkkarna  först i natt övergått till normaltid så var klockan bara halv tre. Kollade lite på FB och läste vad folk skrev om det inställda loppet. De flesta verkar tycka att beslutet var riktigt, men att det togs alldeles för sent. Egentligen vet jag inte vad jag själv skall tycka och det spelar ju heller inte så stor roll som det är just nu.

New York Aid Marathon 2012

Som jag nämnde i går så har några svenska killar tagit initiativ till ett alternativt maratonlopp som kallas New York Aid Marathon 2012. Deltagarna springer ett eller flera varv i Central Park. Deltagravgiften är minst 10 dollar och de insamlade medlen går direkt till de som drabbats av Sandy. Inför NYAM samlades Springtimegänget i lobbyn 06:30. Svenskarna kom dit rustade till tänderna med flaggor, sverigeskjortor, svenska flaggan i ansiktet, kaninöron ja allt man kan tänka sig med anknytnning till Moder Svea. Själv hade jag bara min gamla R90:a med bokstäverna FIN på ryggen, så typiskt! Lite utanför kände man sig, men Peter från Springtime tyckte synd om mig och tryckte iaf en sverigelippis på mitt huvud. Påstod att den måste jag nog bära. Jag accepterade motvilligt, men tackade bestämt nej till en blå-gul ansiktsmålning. Någon ordning på torpet får det väl ändå vara! Sedan joggade vi alla ner till Central Park där Anders Szalkai (svensk löparguru) tog emot oss och berättade varför och hur vi skulle springa. Jag bestämde mig för att spinga den dubbla sträckan, 2 varv runt parken. Vädret i NY visade sig från sin allra bästa sida, ca 10 grader och strålande sol från en klarblå himmel. Tusentals löpare hade samlats i parken för att antingen delta i insamlingen eller så bara för att springa. Det var en nästan overkligt skön stämning i parken. Då jag sent om sider återvände till hotellet visade min GPS att jag sprungit 26 km. Lite kul för ett riktigt maratonlopp är ju 26 miles!
Efteråt vandrade Corinne och jag tillbaks till CP. Där var det fortfarande tjockt med löpare och stämningen var nästan snudd på magisk. Corinne tog en bild av mig tillsammans med Fred Lebow (han som startat NYCM). En staty av honom hållandes ett tidtagarur i sin hand finns vid målet.
Efteråt tog vi subwayen tillbaks till hotellet, men åkte lite för långt och hamnade i Harlem. Skulle gärna gått och kikat där en stund, men klockan var mycket och vi var båda två dessutom rätt möra i benen. Det får bli nästa gång jag kommer hit. På kvällen hade Springtime ordnat en fin middag på en restaurang som hette Scaletto. Där fick vi träffa löparstorheter som Anders Szalkai, Jonas Buud och Anders Forselius. På programmet fanns frågesport, lotteri och medaljutdelning! Visste faktiskt inte hur jag skulle göra med min medalj, men gjorde väl som de flesta, hämtade den. Medaljen är fin, men samtidigt är den ju också en smärtsam påminnelse om en sprucken dröm. Antar att jag hittar en plats åt den i garaget.
I morgon lämnar vi NY och påbörjar vår hemresa. Det känns lite snopet att inte fått göra det man kommit hit för, men livet blir inte alltid som man tänkt sig!

PS
Som du kära läsare kanske noterat är jag lite knäckt av att inte ha fått springa NYCM, men livet går vidare och snart kommer jag säkert ha nya mål att sträva till!

RAISE UP YOUR HEAD GUYS!

Strawberry Fields

I morse fick jag äntligen springa i Central Park, en löpning som jag gjorde med mixed feelings. På vägen ner till CP sprang jag med Springtimegänget. En lustigkurre som vi mötte ville väl trösta oss så han ropade uppmuntrande "raise up your head guys" åt oss. Kanske en uppmaning man borde ta till sig, men lätt är det inte! Parken visade sig innehålla massor att se. Jag testade att springa NYCM:s upplopp som var kantad med läktare och flaggor från alla deltagande länder. Sedan fällde jag en tår vid John Lennons minneslund, Strawberry Fields. 

Corinne och jag fortsatte sedan dagen med lite sightseeing på egen hand. Vi tog subwayen ner till 34:th street och sedan tog vi en Yellow Cab ner till Downtown. Jag kände mig som Robert deNiro i Taxidriver. Passerade både Brooklyn- och Manhattanbridge. Därifrån med färja till Staten Island som drabbats mycket hårt av Sandy. På överfarten fick vi bl a se Frihetsgudinnan och Verrazano Narrovs Bridge där ju marathonstarten skulle ha skett i morgon. Efteråt tog vi buss tillbaks till Uptown. Klev av vid 72:andra gatan och vandrade därifrån till Central Park. Vid John Lennons minneslund Strawberry Fields var det nu fullt med folk. En trubadur sjöng gamla Beatleslåtar, stämningsfullt. Sedan traskade vi tillbaks till hotellet. Corinne var faktiskt riktigt tapper och höll jämna steg med mig hela tiden. Vi lyckades också väldigt bra med orienteringen. En rolig episod inträffade i slutet av sightseeingen. Corinne påstod plötsligt att hon träffat Christiano Ronaldo hand i hand med en supermodell. Jag till att kuta efter paret med paddan i högsta hugg. Jag ville ju för allt i världen inte försätta chansen att bonga en kändis och inkassera höga "kändispoäng".  Detta kändispoängsamlande är en rolig grej från min arbetsplats. Jag har hittills bara lyckats få ihop en fyra (av 10 möjliga). Den fyran fick jag då jag stötte ihop med Peter Jöback i en tom korridor i Länsinummi skola. CR skulle åtminstone ha ge mig det dubbla! Kutade alltså efter paret och hann ikapp dem rätt snabbt. Killens gångstil och hårfäste påminde om CR:s, men det var allt! Nåjaa, ännu har jag ett par dagar på mig att bonga t ex Yoko Ono vid Dakota Building. Har redan varit utanför hennes fönster fyra gånger!

I dag meddelade NYCM-arrangören att alla som hade plats i årets lopp, som plåster på såren, får starta nästa år i stället. I morgon springer jag också NEW YORK AID MARATHON 2012 i Central Park. Deltagarna samlar in pengar till de som drabbats av Sandy. Känns bra att få göra lite nytta.

PS
Lite senare visade det sig att alla deltagare gällde bara amerikanska löpare! :-(
Med anledningen av det uteblivna racet har jag fått många tröstande kommentarer på FB. :-)

THE RACE IS CANCELED

Vaknade klockan tre, men lyckades somna om och steg upp först klockan sex, man börjar vara lite amerikaniserad nu. Hämtade "moriskaffi" från gatan medan Corinne bredde och toastade mackor.. Samling i lobbyn klockan 7 och sedan iväg på morgonjoggningen. Vi var nog närmare 50 som deltog i den. Samma tur som i går, ännu har vi alltså inte fått springa i parken med stort P, Central Park. Vår guide Peter berättade lite om NYCM:s historia. Loppet initiativtagare hette Fred Lebow. Första gången sprang man loppet 1970 i Central Park, ca 50 fullföljde. Sedan ökade deltagarmängden snabbt. Då man passerade 2000 deltagare flyttade loppet ut till NY:s gator. På lördag beräknas 45 000 löpare och publiken till ca 2,5 miljoner.
Efter morgonjoggen åkte vi på en shoppingtur till Woodbury Common Premium Outlets, ett ställe med över 200 affärer, allt från Prada till Nike Factory Store. Corinne köpte en Calvin Klein-väska och så handlade vi lite souvernirer åt våra närmaste.

På vägen hem nådde oss ett chockartat besked. NY:s borgmästare Michael Bloomberg hade helt plötsligt ändrat sig och tillsammans med arrangörerna beslutat att ställa in marathonloppet. Vi visste inte vad vi skulle tro, men begav oss ändå iväg till nummerlappsutdelningen tillsammans med ett jättetrevligt par från Kalmar. Då jag skulle hämta ut min nummerlapp kom nådastöten. Jag fick ingen därför att loppet faktiskt var inställt. Då var tårarna inte långt borta vill jag lova. Senare på kvällen gick vi ut för att äta en bit mat med våra nyfunna vänner. Vi tröstade varandra som bara goda vänner kan göra.

Fred Lebow och Grete Weiz

Jag skall springa NYCM om det så är det sista jag gör här på jorden. Fred Lebow, alltså grundaren av loppet, sprang också en gång sitt eget race. Han gjorde det 1992 hand i hand med Grete Weiz från Norge, en av NYCM:s största löpare. Fred var sjuk och visste då att hans dagar var räknade. Vid målgången kramades han och Grete både hårt och länge. Kort därefter dog Fred och Grete finns inte heller längre bland oss.

PS
Jag är i toppform med tanke på nästa HOP-HAB Cup som springs nästa torsdag. Akta er medtävlare!

DOWN TOWN

Vaknade av kramp i min högra vadmuskel klockan 2:30. Krampen gick snabbt över, försökte fortsätta sova, men njet! Pigg som en mört steg jag i stället upp och begav mig ut i folkvimlet för att leta rätt på ett par koppar "moriskaffi" åt oss. I vårt rum finns visserligen både kaffekokare och pulverkaffe, men det smakar apa och ser ut som svartvinbärssaft! Samtidigt tänkte jag kolla in hur man skall springa för att smidigt ta sig till Central Park. Lätt som en plätt enligt kartan, men eftersom mitt lokalsinne är mer än bedrövligt så traskade jag naturligtvis iväg åt helt fel håll. Jag kom visserligen till en park, men den hette Riverside Park. I den såg jag för första gången lite spår av Sandy i form av träd som ryckts upp med rötterna och avbrutna grenar. Fem feta råttor satt faktiskt och flinade åt mig i utkanten av parken! Lyckades med viss möda hitta tillbaks till hotellet och fick med mig två mellanstora kaffe. En mellanstor kaffe betyder här ca 1/2 liter! Tur att jag inte köpte två stora!

Klockan 7 samlades ett tjugotal ivriga morgonjoggare i hotellets lobby. Tillsammans sprang vi en 7 km:s runda i närapå gåfart. Tyvärr slapp vi inte in i Central Park, som fortfarande håller stängt efter Sandys framfart, men vi fick ändå värdefull info om loppet på söndag av Peter som sprungit loppet 18 gånger. Dessutom passerade vi både platsen där John Lennon mördades och huset där Greta Garbo bodde.
Nästa punkt på programmet var en sightseeingtur med Springtime. Vi var som vanligt i god tid nere i lobbyn och jag pratade med några av ledarna.
- Allt väl?
- Jo då.
- Planer för idag?
- Vi tänkte åka på sightseeingturen.
- Oj, då blir det bråttom för den avgick för ett par minuter sedan från ett annat hotell, men ni kan ju iaf försöka ta tunnelbanan till 72:dra gatan och springa upp till hotel Beacon. Kanske de väntar på er där!
Vi gjorde ett tappert försök och lyckades ta oss dit på ca 10 minuter, men det var för sent! Surt, surt, surt för den guidade turen var ju inte direkt gratis! Vad göra i stället? Vi beslöt oss för att försöka turista i downtown på egen hand, så vi fortsatte med tunnelbanan till Time Square, en rätt häftig plats full av allehanda galningar. En av dem försökte truga på oss en guidad rundtur för 44 dollar/person. Han lyckades och vips satt vi i en sådan, jag på taket och Corinne inne i bussen där det inte var så kallt. Guiden kunde nog sin sak, men han pratade så snabbt och otydligt så det var svårt att hänga med i svängarna. Vi såg det mesta av downtown, men turen blev ändå ingen höjdare eftersom trafiken där var så intensiv så att vi mest satt och väntade på att komma till nästa gatukorsning. Tre timmar spenderade vi iaf i bussen och det var nog minst en timme för mycket för min blåsa.

Galen cowboy!

Åter vid Times Square passade jag naturligtvis på att tömma den och så shoppade vi lite souvenirer åt våra nära och kära. Corinne, som inte sett så mycket under rundturen, gladde sig iaf åt en annan galning på TS som spelade gitarr iförd endast kopojkshatt, stövlar och kalsare! Sedan fortsatte vi med tunnelbanan mot vårt hotell och kände oss rätt missnöjda med vår dag - so far!
Vi avslutade dagen med en rejäl pastamåltid på en närliggande restaurang med superbra betjäning. Vi konstaterade redan vid vårt senaste USA-besök att jänkkarna förstår att lägga kunden i centrum. Mätta och trötta stupade vi ner i vår sköna, men något antika jenkkisäng.

PS
Bara tre dagar kvar till D-day. Min formkurva pekar rakt upp mot Empire State Building. Solsken och ca 10 grader spår YR.no just nu. Hoppas att den prognosen håller!

ÄNTLIGEN!

Väckning i morse 04:30. Havregrynsgröt och kaffe i vanlig ordning. Strax före fem blev vi upplockade av Burkkis Taxi som förde oss till Krombi. Därifrån med pyjamasflyget till Arlanda. Väl framme där visste ingen om vårt flyg till USA skulle lyfta. Det blev en dryg timmes nervös väntan. Två av NY:s tre flygplatser hade öppnat för trafik i liten skala sades det. Vi visste inte ens om vår flygplats fanns bland dem. Reseledarna från Springtime var minst lika nervösa, men plötsligt sken en av dem upp och meddelade att det blir åka av! Jag utstötte ett våldsamt jubelvrål och sedan var det bara att påbörja den automatiska incheckningen. Svårt för en gammal man, men jag lyckades efter viss möda få ut våra boardingcards.


Nöjda och glada ombord!

Klockan 10:40 äntrade vi SAS direktflyg till Newark International Airport. Breda leenden kunde skönjas på alla resenärers läppar. Jippiii! Flygresan över Atlanten tog ca 8 timmar och allt gick bra för mig, men Corinne blev allt blekare efterhand. Hon klagade på huvudvärk, illamående och var blek som ett lakan. Jag tillkallade en av flygvärdinnorna. Hon var av den där änglalika sorten och förstod att genast ge syrgas åt patienten. Vid landningen såg hon dessutom till att en riktigt hygglig läkare satt vid min frus sida. Efter landningen så var det dags att strama upp sig ordentligt för FBI och de amerikanska tulltjänstemännen. Det gick riktigt bra. Hade faktiskt större problem på Arlanda då den kvinnliga passkontrollören tittade på mig väldigt länge och till sist vänligt men bestämt sa att jag skulle stänga munnen! Jag antar att passfotot från 2004 inte riktigt överensstämde med dagens "outfit"! Under bussresan till hotellet spydde stackars Corinne två gånger. Jag satt också och bara gapade, men det var av helt andra orsaker. 

Nu sover frun bort sin jetleg, medan jag är som en speedad Duracelkanin. Tror bestämt att jag skall gå ut och vandra lite på stan en stund innan jag kryper ner hos henne i vår fina, men något antika hotellsäng.

PS
Min premiärvandring på Broadway blev ganska speciell eftersom jag fick kryssa mellan häxor, benrangel och andra suspekta varelser. NY:s borgmästare har ställt in Halloweenfirandet i år, men uppenbarligen glömt att informera frankensteinarna om detta!

Jag har fotat en hel del och har många fina bilder. Tyvärr har jag vissa problem med att ladda upp dem i min blogg.