NEW YORK AID MARATHON

Vaknade tidigt på dagen som skulle bli min stora dag, The Marathon Sunday. Klockan visade 03:30, men eftersom jänkkarna  först i natt övergått till normaltid så var klockan bara halv tre. Kollade lite på FB och läste vad folk skrev om det inställda loppet. De flesta verkar tycka att beslutet var riktigt, men att det togs alldeles för sent. Egentligen vet jag inte vad jag själv skall tycka och det spelar ju heller inte så stor roll som det är just nu.

New York Aid Marathon 2012

Som jag nämnde i går så har några svenska killar tagit initiativ till ett alternativt maratonlopp som kallas New York Aid Marathon 2012. Deltagarna springer ett eller flera varv i Central Park. Deltagravgiften är minst 10 dollar och de insamlade medlen går direkt till de som drabbats av Sandy. Inför NYAM samlades Springtimegänget i lobbyn 06:30. Svenskarna kom dit rustade till tänderna med flaggor, sverigeskjortor, svenska flaggan i ansiktet, kaninöron ja allt man kan tänka sig med anknytnning till Moder Svea. Själv hade jag bara min gamla R90:a med bokstäverna FIN på ryggen, så typiskt! Lite utanför kände man sig, men Peter från Springtime tyckte synd om mig och tryckte iaf en sverigelippis på mitt huvud. Påstod att den måste jag nog bära. Jag accepterade motvilligt, men tackade bestämt nej till en blå-gul ansiktsmålning. Någon ordning på torpet får det väl ändå vara! Sedan joggade vi alla ner till Central Park där Anders Szalkai (svensk löparguru) tog emot oss och berättade varför och hur vi skulle springa. Jag bestämde mig för att spinga den dubbla sträckan, 2 varv runt parken. Vädret i NY visade sig från sin allra bästa sida, ca 10 grader och strålande sol från en klarblå himmel. Tusentals löpare hade samlats i parken för att antingen delta i insamlingen eller så bara för att springa. Det var en nästan overkligt skön stämning i parken. Då jag sent om sider återvände till hotellet visade min GPS att jag sprungit 26 km. Lite kul för ett riktigt maratonlopp är ju 26 miles!
Efteråt vandrade Corinne och jag tillbaks till CP. Där var det fortfarande tjockt med löpare och stämningen var nästan snudd på magisk. Corinne tog en bild av mig tillsammans med Fred Lebow (han som startat NYCM). En staty av honom hållandes ett tidtagarur i sin hand finns vid målet.
Efteråt tog vi subwayen tillbaks till hotellet, men åkte lite för långt och hamnade i Harlem. Skulle gärna gått och kikat där en stund, men klockan var mycket och vi var båda två dessutom rätt möra i benen. Det får bli nästa gång jag kommer hit. På kvällen hade Springtime ordnat en fin middag på en restaurang som hette Scaletto. Där fick vi träffa löparstorheter som Anders Szalkai, Jonas Buud och Anders Forselius. På programmet fanns frågesport, lotteri och medaljutdelning! Visste faktiskt inte hur jag skulle göra med min medalj, men gjorde väl som de flesta, hämtade den. Medaljen är fin, men samtidigt är den ju också en smärtsam påminnelse om en sprucken dröm. Antar att jag hittar en plats åt den i garaget.
I morgon lämnar vi NY och påbörjar vår hemresa. Det känns lite snopet att inte fått göra det man kommit hit för, men livet blir inte alltid som man tänkt sig!

PS
Som du kära läsare kanske noterat är jag lite knäckt av att inte ha fått springa NYCM, men livet går vidare och snart kommer jag säkert ha nya mål att sträva till!